...

När man var liten så tänkte man ibland på döden, iaf jag man blev ledsen och tyckte att det var skrämmande att man en dag inte skulle finnas längre, men det var inget man gick och tänkte på varje dag och när man läste i tidningen att någon hade dött så tyckte man att det var tragiskt men det var inte heller något man tänkte på någon längre tid men
när jag gick i 2an på gymnasiet så började jag tänka på det igen, och tanken om att det en dag kommer vara helt svart man behöver inte bry sig om något, morgondagen finns inte för just mig, jag är lixom ett avslutat kapitel.
En dag när vi pratade om någon komet som kanske kunde träffa jorden och förinta den så brast det för mig, jag ville inte höra det, dom andra i klassen tyckte jag var löjlig och sa att det e lixom så det går till man föds man lever man dör och sen var det inte mer med det,.
men så enkelt kan det vell inte vara? jag gick och tänkte på detta om och om igen och orden svart och tomt upprepades i mitt huvud ett antal gånger varje dag och varje gång min hjärna spelade upp just dom orden så knyter det sig i magen på mig och en kall våg går igenom min kropp, tankarna bara fortsatte och jag blev allt med ledsen och jag gick i en dimma och allt jag kunde tänka på var just detta, jag grät en massa, jag berättade det för några men det kändes inte riktigt som att någon tog det på allvar. Alla sa bara med att :alla blir vi gamla och dör , det är långt tills dess, du som e så ung och har hela livet framför sig ska inte gå runt och tänka på sånt så även jag började tycka att det kanske var lite tramsigt men jag kunde ändån inte släppa det så jag började tvingamig själv att underhålla mig med annat så att jag slapp tänka på det, för så fort jag inte var koncentrerad på något så dök tankarna upp, var det något halv bra på tv så dansade tankarna iväg på annat håll och när jag skulle sova så var film eller musik dom ända alternativen. Efter ett tag så blev jag riktigt bra på att underhålla hjärnan så jag borjade tänka på det allt mindre, och tillslut inte alls. Men sen ett och ett halft år senare så kom det tillbaka, när jag satt på bussen på väg till jobbet så tittade jag mig omkring och såg någon med ett par snygga skor och tänkte att sånna vill jag ha, och sen tänkte jag varför ska man klä sig snyggt när man ändå bara ska bli gammal och då bryr sig vell ingen om hur man ser ut direkt, och sen så tänkte jag på hur det skulle vara när jag är gammal och sen så kom döden och tankarna upp igen, inte lika kraftigt som förut men ändån som något tungt och jobbigt tillräckligt för att börja gråta, det tog några dagar men sen så försvann det igen just nu så tänker jag inte på det men det finns här hela tiden som ett regnfyllt moln som närsomhelst kan falla ner på mig,
Nu efter att man har grubblat på alla dessa frågor så tar jag döden på mycket större allvar än vad jag gjorde innan, jag kan ibland börja gråta när jag läser om folk som har dött, ett ljus som har slocknat, och som aldrig kommer att brinna igen.

jag har tänkt en massa på varför jag känner såhär och det ända jag kan komma fram till är att tiden går för fort och jag är rädd att inte hinna med allt jag vill göra, och sen alla dessa val man ska fatta tänk så har väljer man fel, ska man stanna där man är nu eller ska man gå vidare? tänk så går man miste om något om man går vidare, eller så kanske man missar något om man stannar,

det hade varit skönt att prata med någon riktigt gammal dam om döden, någon som snart är där få lov att fråga hur det känns, är hon rädd? känner hon sig nöjd med livet? blir man någonsin nöjd eller vill man ha mer.? det hade varit så skönt att höra att man känner sig färdig, och redo att lämna, jag vill bara kunna andas ut och njuta av livet just nu.


nu blev det ett ganska långt inlägg men det var skönt att få skriva av sig,

hoppas ni har en trevlig kväll, och en god natt sömn,


Peace ♥ and ice cream